Oj dÃ¥, upptäckte att i min frÃ¥nvaro sÃ¥ har bloggen faktiskt hunnit fylla tvÃ¥ Ã¥r. Tiden gÃ¥r fort när man inte skriver nÃ¥got antar jag…

Jag har klagat väldigt mycket på Mythbusters dom senaste 2 åren eller nått känns det som och det med rätta tycker jag. Jag älskar fortfarande programidén men utförandet och framförallt redigeringen håller inte måttet. Men så såg jag några klipp på youtube med Adam Savage och den där gamla känslan då jag älskade serien väcktes till liv igen.

Det var då en väldigt lång tid sedan jag bloggade här. Jag har försökt några gånger men inget har engagerat mig nog att blogga om. Och då hade man ju hoppats att några av våra extraskribenter skulle skriva lite, men icke! Här är iaf lite blandade småtankar som grott under sommaren.

Den senaste säsongen av Penn & Teller: Bullshit! var ännu ojämnare än det brukar, bra avsnitt blandade med pinsamma bottennapp. Tröttsamt insparkande av öppna dörrar utan finess och humor blev det allt för mycket av. Men på sina ställen funkar det ändå som ett bra inlägg i debatten på något sätt.

Weeds tycker jag inte alls funkar längre, jag saknar Conrad, jag gillar inte romansen mellan Nancy och borgmästaren. Inte ens Doug och Andy känns särskilt roliga. Doug ibland men som helhet känns det helt enkelt inte bra. Shane däremot är kul men Nancys moralpanik kändes lite trist. Silas har väll sina sidor också men som helhet blri det bara så platt. Jag minns att jag verkligen såg fram emot varje avsnitt dom första 2 säsongerna men sen har det bara allt mer kännts som slötittning.

Mythbusters har jag redan klagat på 10.000 gånger och det fortsätter ha samma brister men jag fortsätter titta för en del saker är roliga och intressanta.

Sommarens mysigaste tv-tittning har faktiskt varit Psych, även om jag inte vill gå så långt som Weird Science Kjell. Men det är en otroligt charmig lättsedd serie med mycket humor och värme. Det är ingen serie jag känner att jag vill sträcktitta på men att se lite då och då funkar utmärkt.

Den här säsongen av Last Comic Standing fanns det en del att skriva om också men det blev aldrig av. Som vanligt mycket svagt finalfält där den enda som verkligen stod ut var Jim Tavare. Han var bitvis riktigt riktigt bra. Även om jag tyckte Iliza bara visade upp svagare och svagare material så blev jag ändå glad över att hon vann på något sätt. Marcus hade en del bra grejer men jag tyckte det blev för stort glapp mellans hans imitationer och hans övriga material. Jeff Dye har en väldigt charmig stil och med det där utseendet kan han gå långt om han fortsätter jobba på sina skämt. En rätt trevlig säsong faktiskt som började gallra bland finalisterna väldig bra. Satte dom på prov på olika sätt som funkade bra. Sen kollapsade alltihopa och upplägget i dom 3-4 sista avsnitten var ju bara kaos.

Senaste säsongen av Top Gear var en klar besvikelse även för mig. Kändes väldigt ovant att inte bli impad ordentligt en enda gång på hela säsongen. Det var fortfarande trevlig TV och 6 avsnitt är bara för kort. Men för att vara Top Gear var det väldigt slätstruket.

Det var en liten summering av sommarens TV och nu ser vi glatt fram emot höstens TV. Dexter är det som lockar allra starkast och oj vad det suger i magen. Först ut är dock Real Time with Bill Maher som drog igång igår men det har jag ännu inte sett.

Grym novelty rap från CollegeHumor. Ahh, snart fredag!

Kvinnor som svettas för mycket
Tid: 21:00 - 22:00

Brittisk dokumentär från 2007. Om kvinnor som lider av att de svettas oerhört mycket.

Ikväll på TV4: en prequel till vad som kanske var 2003 års viktigaste film, Kvinnor som bor ensamma med åtta katter.

Men själv satsar jag på att spela in en egen independent-produktion istället:

Män som zappar över till Aktuellt.

Har funderat länge på vad jag tänkte säga om Fringe-piloten, Lost-skaparen J.J. Abrams nya produktion som har premiär i höst. Det blir mer av mysterier och pseudovetenskap, men lite mer tilltalande för casual viewers med kortare storyarcs och ett mer välbekant format, med ett udda team av crime fighters.

Min gissning? En smärre succé, då det efter den initiala röran visar sig vara både välproducerat och spännande om än något konventionellt och slätstruket på ytan. Men serien kommer knappast att generera någon hype, som Lost, utan mer bekvämt lägga sig till rätta i tablån och puttra på.

I Sverige har Kanal5 köpt in serien, som i USA börjar sändas i september, för att ha svensk premiär senare i höst.

Woop woop woop woop!

Sookie är en ung tjej, en lantis i djupaste södern, som bor i en efterbliven smÃ¥stad där de inte sett nÃ¥gon vampyr tidigare. Ja, för vampyrer finns faktiskt i Alan Balls nya serie True Blood. Och sen japanska forskare skapat syntetblodet TruBlood pÃ¥ flaska (som inte är big in japan) har de bestämt sig för att leva öppet som vilken Joe Schmoe som helst. We’re here, we’re queer, we’re feasting on the blood of humans! För är det nÃ¥got som Louisiana och USAs söder är känt för sÃ¥ är det väl deras tolerans mot minoriteter?

Det är så jävla mycket som talar emot den här serien. Första tanken är att de försöker pleasa Buffy-crowden med ännu en kvinnlig karaktär med skinn på näsan with a pendant for combatting evil, men så oskyldigt är det inte. Effekterna, skrattretande och mer än lovligt fåniga (ljudeffekten när deras fangs åker ut?) i pilotavsnittet gör att man vet inte när det är menat på allvar eller om alltsammans är en campy irrfärd för preteens.

Den här släpiga dialekten som majoriteten av casten kör med är rentav obehaglig, dialogen undermålig och tempot förvånansvärt sömnigt. Jag satt säkert en halvtimme och väntade på att någon riktig intrig skulle kicka igång men istället bjöds jag på en banal och urtrist after school special.

För ja, alltsammans blev för uppenbart när Ann Paquin (Sookie) med en klump i halsen förklarar för sina hillbilly-polare pÃ¥ baren att det är fel att döma ut en hel grupp för nÃ¥got ett fÃ¥tal individer ur gruppen har gjort… men jösses, du kanske skulle bespara din humanism för nÃ¥gra andra än de skendöda jävlar som föder sig pÃ¥ mänskligt blod?

Jag medger att premissen är god, men som piloten såg ut så kan det inte bli annat ett trainwreck i höst. Genomförandet är så klumpigt, ofräscht och kackigt så att man vill ruska om honom och fråga, Alan, vad hände? Vad hände med mannen som gav oss fantastiska Six Feet Under?

Mina förhoppningar var skyhöga och det är en underbar känsla när dom överträffas. Dr. Horribles Sing Along Blog överraskade på många sätt och det gjorde mig inte alls besviken. Att man kan skapa något så fantastiskt med så enkla medel visar att en annan tv-värld är möjlig. Men mini mini-serien var verkligen hur bra som helst. Både Niel-Patrick Harris och Nathan Fillion är underbara i sina roller och då främst NPH. Hans röst, hans känsla, helt fantastiskt. I How I Met Your Mother har Barney börjat kännas inte urvattnad men när man ser det här inser man att det verkligen inte är Niel-Patrick Harris fel. Han hade kunnat ta karaktären till fler ställen om manuset tillåtit honom.

Har ni ännu inte sett Dr. Horribles Sing Along Blog så gör det så snart som möjligt. På söndag tas avsnittet ner från sidan. Men dom finns säkert att få tag i på annat sätt, men varför chansa. Se det, nu!